Home / Barn, döden och sorg

 

Hur bemöter du barn i sorg egentligen? Bland annat genom att låta barn få prata av sig och dela med sig av sina tankar.

När någon du älskar går bort är det bra att det finns de som tar hand om begravningsförberedelser och hjälper till när du valt den ceremoni som passar bäst till personen som gått bort. Detta är bland annat gbb.nu, som har lång erfarenhet av begravningar och vet hur en på ett värdigt och fint sätt säger farväl.

Men du behöver själv hantera och bearbeta din sorg, liksom dina barn. Det kan tyvärr inte begravningsentreprenörer göra så mycket åt. Men hur bemöter en bäst ett barn i sorg och hur reagerar barn på sorg?

Barn i sorg – reagerar olika

I Dagens Nyheter går det att läsa om en kvinna som både förlorade sin lilla dotter och därefter sin man – i cancer. Förutom sin egen djupa sorg behövde hon ta hand om de barn som fanns kvar, som givetvis också sörjde. Vad är hennes tips på hur du pratar med barn som befinner sig i svår sorg eller är nära döden? Bland annat följande:

  1. Det kan tyckas omöjligt att tala med sitt barn om att det kommer att dö. Men jag tror att det är nödvändigt.
  2. En viktig utgångspunkt är att även små barn förstår mer än deras föräldrar och andra vuxna tror. Barn vill inte gärna oroa sina föräldrar och håller därför lätt inne med sina egna tankar och känslor.
  3. På sjukhusen finns psykologer och kuratorer som kan komma med råd hur föräldrar ska tala med sina barn om döden.
  4. Det finns många barnböcker som behandlar detta tema och personal på biblioteken hjälper gärna till.
  5. Svara så ärligt och så rakt som möjligt på barnens frågor. Att säga att den som är död ”sover” eller ”gått vidare” kan snarare väcka många funderingar.
  6. Barnen lever ofta i en värld där fantasi och verklighet blandas. Ta inte ifrån dem deras drömvärld!
  7. Så länge barnet orkar är det viktigt att göra roliga saker tillsammans. Det kan skingra oron och skapa en paus bland alla existentiella frågor.
  8. Även ett litet barn inser när behandlingen inte fungerar längre, och kan känna det som om föräldrarna ”luras” när de försöker ge hopp i en hopplös situation.

 

Mer om detta i artikeln ovan, samt här och här.